Eldvapen Uppfinnandet av eldvapen var obestridligt en av de allra viktigaste milstolparna i jaktens långa historia, men det vore en överdrift att påstå att dessa omedelbart kom att få någon väsentlig betydelse för jägarna. Armborsten hade fulländats till den grad att de första primitiva bössorna hade svårt att bjuda ordentlig konkurrens; därtill var laddningen alltför tidsödande och träffsäkerheten ytterst otillfredsställande. Det första bärbara eldvapnet konstruerades i mitten av 1300-talet och utgjordes av ett järnrör för krut och kula infogat i en stock av trä. Vid basen av röret var ett litet hål för fängkrutet som, när det antändes med hjälp av en brinnande fläta, lunta, avlossade skottet. Det säger sig självt att någon fininriktning av vapnet inte kunde komma ifråga eftersom skytten hade fullt upp med att så fängkrutet att tända. Ganska snart insåg man denna olägenhet och försåg vapnen med en hållare för luntan - "draken" - och senare också en hävstångsavtryckare med vilken draken kunde manövreras utan att skytten behövde ta blicken från bytet. Avtryckaren byggdes så småningom in i bösstocken och kombinerades med den utlösande fjädern och fängpannan. Resultatet blev det första luntlåset.	Det skulle visa sig att luntlåskonstruktionen var svår att överträffa. Visserligen uppfanns andra låstyper med de mest sinnrika konstruktioner men efter en del förbättringar - fängpannelock som hindrade krutet att bli vått och annat - var det ingen tvekan om att luntlåsbössan dock var den tillförlitligaste. Trots att de eleganta och komplicerade hjullåsbössorna och flintlåsgeväret började fabriceras redan i början av 1500-talet behöll alltså luntlåsgeväret sin ställning som ledande eldvapen ytterligare ett par sekler. Överst en utvecklad modell av luntlåset. Nedan till höger ett exempel på alla de olika låstyper som förekommit i övergångarna, har ett kombinationslås. Klickade det invecklade och ömtåliga hjullåset så fanns den gamla pålitliga luntan i beredskap. Tysk konstruktion från omkr år 1600. Nedan till vänster flintlås

Flintlåset med sitt ursprung i en låsmodell kallad snapplåset, var en konstruktion som kombinerade stålet och locket och var en genial uppfinning som i ett slag undanröjde det mest irriterande problemet för både krigare och jägare, nämligen att hålla krutet torrt i pannan under besvärliga väderleksförhållanden. En god flintlåsbössa klickade i genomsnitt bara vid vart nionde skott och flintan behövde sällan bytas oftare än vid vart trettionde skott. Armborst samt olika låsmodeller brukades sida vid sida under första hälften av 1600-talet, men mot slutet av århundradet blev flintlåset det dominerande eldvapnet både vid jakt och i krig. I samband med utvecklingen av den lätthanterliga och skjutsnabba flintlåsbössan ökade också intresset för flyktskytte på fågel, en hantering som med tidigare klumpiga vapen varit närmast otänkbart. Fågelskytte ansågs också länge som något närmast opassande för en gentlemannajägare eftersom det inte kunde bedrivas under "sportmässiga" former. Fågeljakt var en sysselsättning för fattiglappar och de lägsta samhällsklasserna och den tillgick vanligen så att jägaren med stor möda smög sig så nära en stor och tät fågelflock som möjligt varpå han brände av en enorm skottladdning mitt i högen!
	Endast ett halvsekel senare skulle fågelskyttet för stående fågelhund vara en ansedd sport som med förtjusning bedrevs av aristokratin. En av förutsättningarna för denna snabba omvärdering var vapnets förbättring och det nymodiga bruket av hagelskott som efter åtskilliga motstånd hade börjat sprida sig norrut från länderna kring Medelhavet och som länge ansetts föga jägarmässigt och mest praktiserats av tjuvskyttar. Flyktskyttet krävde emellertid stor skicklighet hos jägaren och fick följaktligen anseende som en fullvärdig sportgren!
1786 gjordes en uppfinning som skulle få genomgripande betydelse för jakten och skjutkonsten. Den franske kemisten Claude Bertholet fann vid sina experiment, att kaliumklorat exploderade när det utsattes för slag. Användningsområdet var dock begränsat till en början och explosionerna alltför kraftiga för att kunna nyttjas i praktiken. Hans uppfinning öppnade dock vägen för en snabb utveckling av slaglåset och knallhatten, vilket redan i början av 1800-talet resulterade i betydligt funktionsdugligare gevärslås. Upptäckten av knallkvicksilvret gjordes 1799 av engelsmannen Howard och kort därpå konstruerades det första kemiska låset - d. v. s. fängkrutet antändes med hjälp av ett litet piller innehållande slagkrut, vilket fästes antingen på bösshanen eller också i öppningen till fängkrutet. Mycket skjutsäkrare än tidigare uppfinningar med fortfarande en tidsödandeladdningsprocedur.
Den skotska prästen Alexander Forsyth är skapare av det kemiska gevärslåset, som var den tidigaste formen av det som kallas perkussionslås - d. v. s. slaglås. När hanen slog mot en tapp som lede till fängkrutspannan så exploderade slagkrutspillret och elden antände laddningen inne i bösspipan. Forsyth tog patent på sin uppfinning med det är synd att säga att hans lås blev någon omedelbar framgång bland de konservativa av de engelska jägarna. Följden blev att flintlåsbössan bland äldre jägare envist behöll sin popularitet årtionden efter det att det nya vapnet börjat komma ut i handeln. Yngre och mindre fördomsfulla sportsmän, både i Amerika och Europa, var desto mer entusiastiska och enligt Robert Held försågs redan omkring år 1815 gott och väl fjärdedelen av alla kvalitetsvapen i England med de kemiska låsen.
Så småningom förbättrades det kemiska låset avsevärt genom uppfinningen av knallhatten, men detta till trots var perkussionsvapnet fortfarande ganska obekvämt att hantera. Som en lösning på de kvarvarande problemen utvecklades snart den självtätande enhetspatronen, vilken i sin tur möjliggjorde bakladdningsvapnet och därmed var, någonstans kring mitten av 1800-talet, det moderna jaktvapnet ett faktum.

« 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 »