Människan föddes inte till jägare. Jämfört
med rovdjuren får man säga att hon rent av saknade de enklaste förutsättningarna
för att kunna fånga och gripa ett flyende villebråd. Hon var inte
snabb nog för att kunna hinna ikapp ett snabblöpande djur, hon saknade
huggtänder och klor att gripa eller döda det med och till allt detta
var hennes sinnen - möjligen med undantag för synen - tämligen klent
utvecklade. Hade hon stannat kvar på djurstadiet så skulle hon som
svinen och andra allätare fått nöja sig med att leva av markens gröda
eller maskar, ödlor, insekter, ägg och andra lättåtkomliga födoämnen.
Varför blev då de första européerna jägare? Naturligtvis går det inte
att ge något entydigt svar men mycket talar för att det i begynnelsen
kan ha varit klimatförändringar med dess följdverkningar som tvingade
dem att lägga om dieten och skaffa sig skinnstycken att skyla sin
nakna kropp med. Hur som helst så vaknade så småningom hennes behov
av kött och lyckligtvis också en trögt fungerande kombinationsförmåga,
ett slags intelligens som inriktade sig på att överlista djuren. |
Med oändlig möda krafsade
hon upp fallgropar och långsamt började hon också försöka förbättra
de enkla tillhyggen med vilka hon fick ersätta vad naturen förmenat
hennes styrka och snabbhet.
En dag hade alltså en lyckosam kombination av lämpliga arvsanlag skapat
den förste jägaren. Han upptäckte att stenar och benknotor kunde bearbetas
på ett visst sätt så att de förvandlades till effektiva vapen och
genom att studera djurens vanor och förutse deras rörelser så kunde
den förste jägaren också systematiskt överrumpla dem eller på olika
sätt lura dem i försåt.
För var generation utvecklades sedan konsten att skaffa sig kött och
man kanske törs påstå att just det förhållandet att människan - delvis
mot sin natur - formade sig till jägare gjorde att jakten skulle komma
att få avgörande betydelse för släktets andliga utveckling. Han övervann
det fysiska handikappet genom en fortgående skärpning av intellektet.
|