Falkjakt

Bland de rovfågelarter
som användes till jakt var
grönlandsfalken (ovan) på grund av sin storlek och
skönhet den mest eftertraktade

 Falkjakt
Att fastslå ett visst datum eller en århundrade för falkjaktens födelse i Europa är omöjligt på grundval av vad vi för närvarande vet, men mycket tyder på att den praktiserades av germanska folkgrupper någon gång mellan 100-500 e.Kr
I Europa spreds jaktfalken av germanerna och från 300-talet har vi de första klara bevisen för att den slagit igenom som populär förströelse bland förnäma personer i Gallien, där uppgifter i brev och kungörelser tydligt antyder att falkjakt inte bara förekom utan också stod mycket högt i anseende.
Till Skandinavien spreds falkjakten förmodligen på andra vägar än till södra delarna av kontinenten och det finns olika uppfattningar beträffande åldern och arten av nordbons jakt med fåglar.
Den jakt med rovfåglar som bedrevs av nordbon skedde av allt att döma med hjälp av specialtränade hökar, vilkas jaktteknik lämpar sig bäst för för det skandinaviska landskapet med dess kuperade och skogsrika terrängförhållanden.
Utövandet av falkjakt var i högre grad än andra jaktformer beroende av de sociala förutsättningarna. Det var en jakt för de priviligierade klasserna och falken kom snabbt att höra till de statussymboler som de rika och förnäma omgav sig med.
 
  I högre grad än andra jaktformer var jakten med falk ett skådespel. Att bemäktiga sig bytet var inte huvudsaken, ja inte ens önskvärt. När falken besegrat sitt byte var spelet slut och om den slagna fågeln var i god kondition släpptes den åter.
Hundar användes men dess uppgift bestod endast i att skydda de dyrbara jaktfåglarna. Dressyren av falkjakthundarna hörde till falkenerarnas delikataste uppgifter. han måste se till att hund och falk och att de visste sina exakta roller, vilket för hundens del enbart bestod i att assistera falken men på inga villkor själv röra vid villebrådet.
Rovfåglar av olika slag användes också vid jakter av mer nyttobaserat slag än falkjakt. Deras uppgift var då av två slag: anitgen att skrämma bytesfågeln till att trycka hårt på marken så att jägaren lättare kunde komma åt dem, eller också locka fåglar till närgångna angrepp, varvid jägaren från ett gömsle kunde fånga dem.
Dessa former av jakt med rovfågel har mycket gamla anor. Tama falkar och hökar användes också vid fågelfångst med dragnät - tirass. Det är en mycket ålderdomlig och primitiv teknik som bygger på vältränat samspel mellan jägare, rovfågeln och en speciellt övad fågelhund.
Hunden söker upp och markerar var bytesfågeln håller till i gräset, rovfågeln släppes eller placeras på toppen av en medförd, hög stång som sticks ner inom gott synhåll för fåglarna.
Jägarna släpar därpå den tre, fyra meter breda tirassen mellan sig över marken och hunden manövrerar med försiktiga rörelser den tryckande fågeln in under nätet.
Det var viktigt att hunden inte skrämde eller föste fåglarna. För att hindra hunden att skälla band man därför stundom fast en träpinne vid gommen i överkäken.

« 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 »