	Jakten I samband med att jakten vid de europeiska furstehoven under den äldre medeltiden började få en allt fastare organisation, genom lagstiftning och bestämmelser av olika slag, uppstod så småningom en indelning av villebrådet i två grupper, den "stora" och den "lilla" jakten. Den förstnämnde var förbehållen kungen och de av honom privilegierade, medan den lilla jakten i mer eller mindre grad var fri. De villebrådsarter som räknades till den stora jakten har varierat en hel del under olika tidsperioder, men självskrivna djur har alltid varit kronhjort, dovhjort och vanligen också vildsvin samt visent och uroxe. Björnen har i allmänhet också räknats till den stora jakten men har samtidigt räknats till de fredlösa villebråd som var och en hade skyldighet att döda.
Bland de fåglar som sedan gammalt hört till den stora jakten var svan, trapp, häger och tjäder självskrivna, men många jaktboksförfattare har under seklens lopp ökat på listan med åtskilliga andra arter såsom orre, fasan, järpe, örn och uv, trana m. fl. I Sverige betecknades rådjuret under medeltiden som högvilt, förmodligen därför att hjortar så gott som uteslutande förkom i jaktparker och därmed saknade betydelse som fritt jaktbart villebråd. När det gäller högviltets ställning och sammansättning måste vi ta hänsyn till många numera svårbegripliga statusvärderingar. Delvis fanns det dock en annan anledning t ex Stenviltet - stenbock, gems, mufflon vilka ursprungligen räknats till den lilla jakten men överfördes, delvis tack vare kejsar Maximilians intresse för alpjakt, till den stora jakten, trots bergsbornas högljudda protester. Under 1700-talet placerade man dessutom en del "gränsfall" i en kategori som fick den något tungrodda beteckningen mellersta jakten. I den innefattades, utom varg och rådjur, också en del jaktbart fågelvilt som ansågs en smula för "fint" för att placeras under rubriken "lilla jakten". Det gällde i allmänhet orre, ripa och järpe. Allt övrigt villebråd räknades till den lilla jakten och saknade i allmänhet intresse hos herrejägarna under medeltiden. Orsaken till denna likgiltighet kan i korthet sägas bero på bristen på goda skjutvapen, vilket gjorde jakten på fågel och småvilt mindre roande. En påfallande omsvängning i den lilla jaktens sociala ställning skulle dock, som tidigare nämnts, mycket riktigt äga rum när vapentekniken nått så långt att snabba flyktskott var möjliga. Fångst och smygskytte räknades under medeltiden och långt in på 1600-talet som mindre passande för en herreman. Det var egentligen först under 1700-talet som t. ex. fågeljakt började anses passande även för aristokratin. Det förnämsta, och i många ögon enda, högviltet var hjorten. Den europeiska kronhjorten och självfallet även dovhjorten. Med franker och karoliner kunde man börja prata om ett fast organiserat jaktväsen i Mellaneuropa. Förtjänsten av detta var främst Karl den store. Han tillsatte en rad ämbetsmän som enbart skulle ansvara för jakten och viltvården och han gav sina överjägmästare maktbefogenheter och rang, som med ens gjorde jaktorganisationen till en av de viktigaste ämbetena vid det kejserliga hovet. Det var med Karl den store som jakten på hjort började omges med den storartade prakt, som sedan oavlåtligt skulle utvecklas mot allt större lyx under ett årtusende framåt i tiden. Franska revolutionen 1789 och därav en total omvandling av jaktväsendet inte bara i Frankrike utan på många håll i Europa där monarkerna med oro lystrade till de nya demokratiska signalerna - och en förbättrad vapenteknik - medförde indirekt ett ökat intresse för smyg och vakskytte. En helt ny inställning till jakten började växa fram ur detta, man talade vackert om jaktens etik och fäste inte lika mycket hänseende till jägarlivets "heroiska" sida som i äldre tider. Något som inte bara påverkade den lyxiga parforcejakten på hjort utan även jakt och jaktformer för annat villebråd.
	Fågeljakten Tjädern, inte minst tack vare sin sällsynthet, efter att under medeltiden ha blivit så gott som utrotad i Tyskland och Frankrike där de stora skogarna skövlades och jakten bedrivits hämningslöst, kom att räknas till den stora jakten. Utbredningsområdet i Europa blev starkt inskränkt. I England fanns tjädern en gång i tiden ganska rikligt men utrotades helt under 1700-talet. Tjädern nämndes inte ens i 1831 års engelska jaktlag. I samband med förbättringen av eldvapnen i början av 1800-talet utsattes stammen för en hänsynslös beskattning. En ofantlig rikedom på tjäder i Skandinavien minskade hastigt och i hög grad beroende på det ohämmade spelskyttet om vårarna. En bidragande orsak var också tillgången på billigt järnhagel som allmogejägarna begagnade sig av. Det talades med vemod om "jaktens järnålder". Redan på 1820-talet var tjädern utrotad från många av sina stamtillhåll i södra Sverige. Andra jaktformer under åren är höstjakt med bloss vilket visade sig drabba hönorna som lättast upptäcktes och toppskytte på tjäder om vintern var, och är, en mycket populär jaktform.
	När man läser de häpnadsväckande skottlistorna från den skandinaviska jaktens "mörka" period - de första decennierna av 1800-talet - så kan man inte annat än förvåna sig över att det överhuvudtaget finns någon storfågel kvar i våra dagar. Skogsfågeljakt med trädskällare har urgamla traditioner i Norden, förmodligen hör den till de allra äldsta jaktformerna. Att jakten med trädskällare har avtagit på senare tid sammanhänger kanske med att den moderna vapentekniken tillåter snabba skott och att skjutandet på stillasittande villebråd inte ansetts och anses lika sportmässigt. Jakt med stående fågelhund betraktas av många jägare som den klassiska sportjakten. Den kräver gott handlag med såväl hund som bössa. Engelska fågelhundar brukar föredragas eftersom deras vitbrokiga dräkt gör dem lätta att upptäcka ute i terrängen. Jakten med stående fågelhund sker bäst frampå förmiddagen sedan tjädern lämnat sina nattkvistar och gett sig ner på marken för att repa bär, men de gamla tupparna anses mycket svåråtkomliga eftersom de med stor listighet vet att smyga sig undan i riset och lyfta i skydd av buskar och snår. Den första säkra dateringen av europeiska fasaner återfinns i Aristofanes diktning, där fasanen nämns sin ett husdjur hor förmögna familjer (Aristofanes levde 250-180 f. Kr.). fasanens vidare invandring i Europa skedde ganska hackigt. Det råder inget tvivel om att den fördes västerut till Frankrike och England av de romerska legionerna men första gången den nämns i engelska handlingar är år 1059. I Tyskland anses fasanen ha förekommit i hägnade fasangårdar redan på Karl den stores tid, men i vilt tillstånd uppträdde den först långt senare. I det centrala Europa uppträdde fasanen senare än i England. I Rhendalen först på 1200-talet, i sydöstra Tyskland något tidigare. I Danmark nämns fasanen första gången år 1562, då en engelsk falkenerare fick tillstånd att fånga falkar i landet, mot att han lämnade konungen ett par fasaner och i Sverige kom fasanen första gången som krigsbyte under trettioåriga kriget. Fasanens historia i Sverige och Danmark är en berättelse om ideliga motgångar och besvikelser innan framgången plötsligt infanns sig i ensare hälften av 1800-talet. I Sverige hade försök gjorts att föda upp fasaner vid de kungliga slottet redan i mitten på 1700-talet, men försöken tycka ha misslyckats. När flyktskyttet började möjliggöras genom de förbättrade vapnen, blossade intresset för fasanen som villebråd upp i olika delar av Europa, och utplanteringar av fasaner i frihet skedde på många håll, framförallt i England och Frankrike. I Sverige - norr om Skåne, där fasanerna funnits tidigare - var det också en engelsman, Oscar Dickson, so först lyckades med konststycket att få fasanen att överleva köld, sjukdomar och eventuella kanonsaluter. Det skedde omkring 1880 och hans framgångar berodde förmodligen på att han anställt erfarna uppfödare från England. Nu började fasanodlingar anläggas med goda resultat ppå flera håll i mellersta och söda Sverige men det var faktiskt inte förrän på 1920-talet som fasanen började visa sig ute i markerna spridande stor häpnad bland oinitierad allmänhet. Nu är den årliga avskjutningen i Sverige 80-90 000 fasaner. I den äldre engelska jägarlitteraturen talas ofta med rörelse om fasanjakten med stötande eller stående fågelhund. Särskild med stötande spaniels blir jakten spännande, eftersom man inte anar när nästa fasan skall smattra ur snåren. Klappjakten har annars varit den framträdande jaktformen på fasan men det förekom även nattskytte med bloss.

I de nordiska länderna hörde också orren till det ekonomiskt sett viktigaste fågelviltet och enligt uppgift hos en av upplysningstidens främsta ekonomer, Johan Fischerström, så skall år 1760 omkring 80 000 orrar ha införts till försäljning i Stockholm och ett beräknat antal av 200 000 till övriga delar av landet. På goda orrmarker - t. ex. i Västergötland och sydvästra Småland - kunde ett par jägare med pointers utan större svårigheter skjuta ett hundratal orrar på en dag i början av förra århundradet. Andra framgångsrika jaktmetoder vad gäller orren har varit vakskytte vid spel samt orrfångsten med håv. Denna fångstmetod för orre har urgamla anor och nämns redan av Olaus Magnus (år 1555). Med de goda fågelbössornas ankomst i början av 1800-talet vidareutvecklades förutom sportskyttet på orrar med stående fågelhund även jakt med bulvaner vilket var mycket framgångsrikt. I norden hör järpen intensivt samman med sin miljö och man kan tala om järpskog, en erfaren skogsströvare ser på skogen om den innehåller järpe. Järpens relativa oskygghet har varit dess olycka. Till skillnad från de övriga skogshönsen kan järpen inte jagas med skällande fågelhund då den skyr hunden. Dessutom är det helt överflödigt eftersom järpen så lätt "träar" inför anblicken av jägaren. Exportsiffrorna visar med all tydlighet att järpen var ett oerhört eftersökt fågelvilt. Enbart i ryssland salufördes straxt före första världskriget sex miljoner järpar årligen och i slutet av 1700-talet finns en uppgift om att 60 000 järpar infördes enbart till Stockholm medan ungefär 40 000 spriddes över resten av riket. Upp till 300 järpar per säsong kunde vara normal avskjutning för en norrländsk skogsgård med intresserade jägare. Järpens allmänna begärlighet kanske bidrog till att det norrländska fågelviltet värderades enligt den s. k. Järpräkningen, där järpen kom att fungera som ett slags myntfot. Två tjädrar motsvarade enligt denna värdering sex järpar, två orrar var fyra järpar medan däremot ripan ansågs likvärdig. Det berättas om de stora skogsfågelåren i mitten av 1700-talet att folket vämjdes vid fågelkött och skogsfågeljägaren fick vara glad om ett torkat fikon ansågs motsvara värdet hos en järpe. Som exempel på vilka mängder vilt som fraktades söderut från det fågelrika Norrland kan nämnas att enbart från Sundsvall - som var huvudort för den mellannorrländska fångsten - utskeppades år 1749 till Stockholm 15 894 järpar, 3 053 tjädrar, 3 038 orrar och 548 ripor.

	Sportjakten på ripa har en relativt kort historia. Den inleddes egentligen först i samband med att järnvägarna öppnade förbindelsen med de tidigare mycket svårtillgängliga ripmarkerna i norra Skandinavien och på de brittiska öarna. Dessförinnan hade endast de mest lidelsefulla fågeljägarna - framförallt bland engelsmännen vilka även gästade Sverige och Norge - gjort sig besvär att jaga ripor och det ansågs också i början av 1800-talet för en närmast heroisk sportprestation. Förbindelserna kanske var medeltidsmässiga, kosthåller uselt, förhållandena även i övrigt så långt ifrån Bechelor´s Club som tänkas kan - men utbytet av expeditionen försonade gentlemännen med alla lidanden. Ripjakten i fjällen var något alldeles extra.
Med järnvägarna och de moderna fågelbössorna blev ripjakten snabbt populär bland sportjägarna och bytessiffrorna kunde vissa år bli mycket stora. I Norden har ripfångsten sedan gammalt varit av stor ekonomisk betydelse för fjällfolket. Under de periodiskt återkommande "ripåren" kunde fångsten, med snara, bli enorm rik. År 1866 såldes inte mindre än 30 000 ripor på januarimarknaden i Lyngen, Norge. Alltså fångsten under den första delen av vintern. Lågt räknat bör väl minst lika många ätits eller saltats ner hemma eller exporterats på annat håll. I England och på Irland förekommer moripan, som skiljer sig från de övriga arktiska arterna genom sin övervägande mörkt rödbruna dräkt. Även denna ripa blev populär som villebråd först i samband med tillkomsten av järnvägen och förbättrade fågelbössor. Men då blossade intresset upp desto våldsammare. Markägare på Irland och i de skotska högländerna upptäckte rätt som det var och till stor förvåning att deras magra hedar var värda pengar, när rika jägare kom dragande med bössor och utsökt trimmade fågelhundar. De fann också att det lönade sig betydligt bättre att arrendera ut de böljande hedmarkerna till ripjakt än till fårbete - vilket i sin tur fick som följd, inte bara fåravelns förfall utan också ett viltvårdsproblem av ganska karateristisk art. Först utvecklades stammen på ett imponerande sett för att sedan åka på ett rejält bakslag. För att råda bort på detta tillsattes "The Grouse Disease Committee", som efter mycket grubblande rekommenderade tillfälligt jaktförbud för att stammen skulle repa sig. Tanken var i och för sig riktigt men grundorsaken till moripans tillbakagång låg djupare än så. Den moderna ekologin har visat oss många exempel på hur oerhört känslig denna balansakt mellan rovdjur och deras bytesvilt är för störningar men de må vara förlåtligt att kommittén för moripesjukan inte genast insåg den saken i slutet på 1800-talet. Sedan dess har en förnuftigare viltvård drivit fram en tillgång på moripor som verkligen är imponerande och på det hela taget kan moripan betecknas som en god illustration till jägarens - jaktvårdarens möjligheter att påverka en djurarts livsvillkor och förutsättningar. Inte minst är moripans historia också en nyttig påminnelse om det nödvändiga i en väl avvägd balans mellan viltet och de som beskattar det.
Rapphönan är det klassiska fältfågelviltet, uppskattat långt innan fasanen började sitt segertåg genom Europa. Så högt värderad att den tidvis - t. ex. i Sverige - varit förbehållen konungen och hovet. Ännu i mitten på 1500-talet hände det tydligen bara i undantagsfall att rapphönan sköts under jakt, utan som regel fångades i nät. Vid denna tid var det också mycket vanligt att man jagade rapphöns med falk eller sparvhök, men eftersom falkjakt endast var förbehållen de privilegierade klasserna kom dock nätfångst av olika typer att under felar århundraden vara dominerande när det gäller rapphöns. Vid fångst med nät - företrädesvis tirassnätet - använde man sig ju av stående fågelhund - spaniels - som fick rapphönsen att trycka så hårt att jägaren lätt kunde draga nätet över dem. Ur kombinationen tirassnät och spaniel utbildade sig så småningom fågeljakten för stående hund, vilket slutligen fulländades när de moderna tändhattslåsen började konstrueras i början av 1800-talet.
Denna jaktform avsåg ursprungligen framförallt rapphöns. Hundens snabba sök över fältet, de tvärsäkra stånden framför hönskullen, rapporteringen till jägaren, resningen av fåglarna på kommando, apportering av bytet, allt detta kräver en omsorgsfull dressyr vilken gör jakten för stående hund till en konst. Till skillnad från rapphönsen gör vakteln inte ens försök till att övervintra i Nordeuropa. Den är Nordeuropas enda flyttande hönsfågelart. Han har sitt vintertillhåll i tropiska Afrika och fångades förr i otrolig mängd under höststräcken, framförallt i Medelhavsområdet. Intensiv nätfångst vid Medelhavets norra sia men också i Främre Orienten, anses vara orsaken till vaktelns kraftiga tillbakagång. Goda vaktelår hände det att 100 000 vaktlar kunde fångas på en dag enbart utanför Neapel. Även om man gör klokt i att reducera dessa sifferuppgifter en hel del, så står det dock klart att vakteln förr förekom i ett antal som inte ens gör den bekanta vaktelfångsten i Andra Moseboken (16:13) på något vis orimlig!
I sista hälften av 1800-talet fick vakteln ett häftigt uppsving både på de brittiska öarna och i södra Skandinavien - kanske till följd av en rad ovanligt torra somrar - men sedan har den åter avtagit starkt. De klassiska markerna för vakteljakt i Europa är de stora slätterna i södra delen av iberiska halvön där vaktlarna alltjämt rastar i mängd på väg mot vinterkvarteret. I slutet på 1800-talet kunde t. ex. ett jaktsällskap på fem bössor skjuta 900 vaktlar på en dag. Abel Chapmans personliga vaktelrekord från samma plats och tid var 104 vaktlar under loppet av några timmar.

« 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 »