Antikens jakt
Medan jakten i norra hälften av Europa alltjämt var en strängt
nyttobetonad förvärvsjakt, hade den hos antikens folk hunnit
utvecklas till en populär idrott och fritidssysselsättning och
det är nog ingen överdrift att påstå att den europeiska
sportjakten har sina rötter i Rom och Hellas.
Hur antikens idrottsjakt utövades har vi ett ganska gott begrepp
om tack vare detaljrika beskrivningar i den klassiska
bildkonsten och litteraturen. Spjutet var sportjägarens
viktigaste vapen och det förefaller som om pilen och bågen
tillhörde nyttojakten och ett tidigare kulturskede. Man använde
sig av lätta kastspjut och grövre stötspjut vid närkamper. De
antika sagornas hjältar och halvgudar framställs gärna i
framgångsrika strider med vildsvin och lejon som ansågs vara de
i särklass farligaste av vilddjur.
Xenophon (430-355 f. Kr.) var den första jakthandboksförfattaren
vars verk bevarats och han ger oss ytterst noggranna
beskrivningar av hur t ex vildsvinsjakt gick till. Vanligtvis
jagade flera jägare tillsammans och som medhjälpare hade man
lakonerhundar av det kraftigaste slaget, ibland också en stor
och nästan vargliknande hund. |
I jaktens början för man hundarna kopplade
utom ett par som fungerade som spårsökare. När dessa anträffat ett
vildsvin gör de ståndskall och inväntar jägarna som kopplar upp dem
och spänner ut det grova fångstnätet i en halvcirkel bakom svinet.
Därpå släpps hundarna som genast går till anfall och svinet, om allt
går som det ska, flyr därvid in i nätet, trasslar in sig och dödas
av den skickligaste jägaren.
Bästa jakttiden var höst och vinter då grisarna var som mest
välgödda. Detta gällde också harjakten som bedrevs på ett
liknande sätt men med en käpp som enda beväpning och både
vildsvin och hare kom därför att symbolisera dessa årstider i
allegoriska sammanhang. Jägaren följde hundarna till fots och
underströk därmed karaktären av verklig sportjakt. Som helhet
var denna urgamla jaktform ursprunget till den ända in i vår tid
kvarlevande parforcejakten på hjort och vildsvin.
|