Hunden Kanske såg den ut ungefär så här, den första hunden som människan tog i sin tjänst. Stenåldershunden, som fått namnet Canis familiaris palustris, eller "torvhund", som den kallats på svenska. Lågbent som en räv tycks den ha varit, av det enda helt bevarade skelettet att döma, men med tydliga drag både av schakal och våra dagars spetshundar.
Den första hunden som man vet har haft förbindelse med människan uppträdde någonstans på gränsen mellan äldre och yngre stenåldern då människan ännu var hundraprocentig jägare. Hur det gick till när människa och hund för första gången gick i kompanjonskap på jaktstigen är naturligtvis fåfängt att teoretisera kring, men med tanke på att schakalen visat sig följa tätt i hälarna på de kringvandrande nomadstammarna i Afrika, för att snylta på avskräde och annat, så är det väl inte för djärvt att antaga att något liknande inträffat med torvhunden vid stenåldersfolkets jaktstationer i Europa. Man vill väl helst tro att människa och hund på var sitt håll upptäckt fördelarna av att leva ihop, att det utgjort ett vackert exempel på symbios. I dag finns inga torvhundar i ren form kvar i Europa men en ytterst närstående, kanske identisk ras förekommer hos vissa sibiriska folkstammar och det är med ledning av en beskrivning i Edward C Ash´s monumentala verk "Dogs: Their History and Development" (London 1927), som ovanstående torvhund tecknats. När hundsläktets kulturhistoria börjar bli bättre konturerad - framför allt tack vare de detaljerade uppgifter som lämnats av antikens författare - så visar det sig att det förekom en häpnadsväckande mängd olika hundraser eller kanske rättare sagt typer av hundar i Europa. Man blandade till en början obekymrat olika raser med varandra i syfte att få fram så bra hundar som möjligt och gav noggranna anvisningar efter vilket system man helst borde gå till väga. De mest förfinade jaktälskarna använde sig av särskilda hundraser för varje form av jakt, ja snart sagt för varje villebrådsart. Hur dessa hudar i exakthet såg ut är svårt att fastställa men i det stora hela har de sina ungefärliga motsvarigheter i moderna hundraser. Spårhunden, eller, segusern, var av stövartyp och hade till stamfar den tidigare nämnda stenåldershunden som man funnit fossil i Österrike - Cain f. Intermedius - från vilken f. ö. också pointers, vorstehhundar, spaniels, settrar och andra spårhundar med hängande öron leder sin härstamning.
Ur antikens hundraser utvecklades under seklernas gång vår tids hundar med bibehållande av de väsentliga raskaraktärerna. När det gäller fågelhundar förknippas de i de äldsta urkunderna i första hand med en viss typ av falkjakt, nämligen den där hunden och falken i samarbete förmår fältfågeln att trycka så hårt att jägaren utan svårighet kan fälla tirassnätet över flocken. I medeltida bildframställningar förekommer vanligtvis spaniel i dessa sammanhang. Senare återfinner man spaniels - hispaniolus - i synnerhet som de högädla damernas ledsagare under falkjakterna. När fågeljakten längre fram i tiden kom att bli ett herremansnöje fick spanieln och andra fågelhundar snabbt en ökad popularitet.
Genom de nordiska och kontinentala medeltidslagarna kan man få en uppfattning om vilka olika hundraser som förekom, deras olika användningsområde och inte minst de värde man satte på dem, men den första ordentliga systematik över hundsläktet man känner till, är Johannes Caius, "De canibus Britanicis", som trycktes i London år 1570. Ur hans lista ha de jakthundar valts som presenteras nedan.

TERRARIUS Hund som jagar i gryt och jordhålor, förfäder till vår tids terrieraser. Specialist på räv och grävling
LEVERARIUS En småväxt hund av stövartyp för drevjakt på hare. Hörde liksom föregående och följande till den hundtyp som jagar med luktsinnet.
SANGUINARIUS En spårhund av stövar- eller blodhundstyp, som sedan antikens dagar varit högt värderade - vilket inte minst framgår av medeltida lagtexter.
AGASAEUS En stor hetshund, som jagade med synens hjälp. Den var en korsning mellan olika vinthundstyper, Grand Danois och vallhund.
LEPORARIUS Stor vinthund, som användes vid parforcejakter på räv, rådjur, hjort, varg och andra större villebråd.
LEVINARIUS Tung hetshund som användes för närkamp med vildsvin, hjort, varg och andra större villebråd
VERTAGUS Det var om denna Arrianos skrev: "Enlig min tanke är alltså en hund av verkligt ren ras en dyrbar ägodel, som icke gunst av någon gud faller på jägarens lott"
HISPANIOLUS Spaniel. Fågelhund som uppsöker villebrådet men inte dödar det. Användes för rapphönsfångst med tirassnät.
INDEX Hund av settertyp. Namnet betyder angivare, dvs hunden markerar för jägaren var den tryckande fågeln befinner sig på marken.
AQUATICUS En vattenspaniel. Populär i England under medeltiden där den infördes från Spanien.

« 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 »