| |
Armborst
Man kanske kunde tycka att de förstärkta eller sammansatta bågarna
borde ha tillfredsställt ganska hötg ställda krav på användbarhet
och att en ytterligare förbättring av vapnet inte vore aktuell. Fördelen
med mycket hårdspända bågar var uppenbar och en båge som krävde mer
än en armstyrka för att spännas var naturligtvis idealisk. Hur och
varför armborstet uppstod är väl inte alldeles utrett ännu. Kanske
konstruerades det ursprungligen som en gillrad "självskjutbåge"
för jaktändamål.
De första armborsten var ganska enkla vapen med träbågar - sådana
användes dock i Norden ännu ppå 1500-talet enligt Olaus Magnus - men
anspråket steg hastigt och på 1200-talet hade man nått fram till ganska
lätthanterliga armborst av horn med överdrag av kalvskinn, senor,
valbarder, benplattor o. Dyl. och försedda med ganska avancerade avtryckningsmekanism.
De kallades hornbågar. För att ladda dessa synnerligen hårdspända
bågar användes olika typer av spännare: getfotsspännaren, engelska
vindan, simsonbältet och - till de grövsta stålbågarna - den tyska
vindan. Det kan nämnas att kejsaren Maximilian av Österrike (1459-1519),
sin tids främste jägare, nedlade 600 gemsar med armborst. De stålbågade
armborst som då användes hade en skottvidd av upp till 310 m och dödande
verkan på 150 m.
Under 1500-talet började jaktarmborsten låna detaljer från eldvapnen
och försågs med dioptersikte, snabbavtryckare, överbyggd pilränna,
inbyggd spännare och kindstöd i stocken. Armborstet var, i vart fall
till en början, ett utpräglat krigsvapen och någon större betydelse
från jakthistorisk synpunkt kom det inte att få under medeltiden.
De flesta jägare tycks ha föredragit de snabbskjutande och lätthanterliga
handbågarna. Armborstskytten klarade nämligen bara av ett eller två
skott i minuten mot bågskyttens sex, sju.
|